Om parning back-to-back 

Efter noga övervägande beslutade jag att ta nästa kull redan på Hannys nästa löp. Det har redan dykt upp kritik i vissa led avseende att kull A och B kommer tätt, med oro för om det verkligen är bra för tiken. Jag uppskattar att frågor om djurvälfärd uppmärksammas och granskas, och som uppfödare förespråkar jag att vara helt transparent. Anledningarna till att två kullar back-to-back rent praktiskt var fördelaktigt är flera, men beslutet var till 100% avhängigt på att det inte skulle innebära en ökad risk för Hanny. Oavsett omständigheter skulle jag inte avla med en hund där risken för komplikationer är förhöjd. Jag är för rädd om mina hundar för det. Hanny är en oersättlig familjemedlem i första hand. Lagstiftning i Sverige och EU, liksom SKKs regler, tillåter två kullar inom 12 månader om tiken får minst 1 års vila därefter. Att det är tillåtet är dock inte nödvändigtvis lika med "bra". Jag sökte därför råd i min krets med personer som har veterinärmedicinsk kunskap och de med många års uppfödarerfarenhet (ofta i samma person). Det visar sig att två täta kullar plus längre vila efteråt i sig inte är ovanligt alls bland uppfödare (även om det sägs vara otänkbart i windspritevärlden). Det anses inte heller innebära något negativt för tikens mående (speciellt unga tikar, och självklart förutsatt att hon är frisk). Eftersom jag har tillgång till databaser med vetenskaplig litteratur sökte jag efter forskning som gjorts. Inte heller där hittade jag något som indikerade ökad risk för att hälsa och välfärd skulle påverkas negativt. Däremot tyder en del på att det kan vara negativt med för långa uppehåll mellan kullar, dels med avseende på pyometra, skendräktighet och juvertumörer, och dels på att risken för komplikationer ökar med tikens ålder. Även om två kullar på ett år "känns för kort" vid första tanken, formulerade en forskare liknelsen att rent biologiskt är det att ungefär att jämföra med en kvinna som får barn med två års mellanrum. 

Jag tar inte ställning till saken mer än i mitt eget enskilda fall, och ifråga om min egen hund. Hanny fick endast 2 valpar i första kullen och hade en mycket lätt och odramatisk valpning. Hon producerade måttligt med mjölk, precis så att det räckte till de två, så digivningen bör ha varit under genomsnittet krävande. Hon var en pliktskyldig mamma som självmant skötte det praktiska, men i övrigt gärna ägnade sig åt andra aktiviteter, så den mentala belastningen översteg knappast genomsnittet. Hanny är ung med sina 3,5 år, och när valparna var 8 veckor gamla var hennes body score bättre än någonsin. Hon vägde 10 kg istället för sina vanliga 9, eftersom hon åt väldigt bra under valptiden (och annars är rätt kräsen). Att hon under pågående digivning och valpvård lyckades öka ordentligt i vikt säger rätt mycket om hur lite den kullen frestade på. 

Allt detta sammantaget gör mig trygg med mitt beslut. Jag har föresatt mig att i aveln tänka evidensbaserat och utifrån empirisk grund. Jag tar gärna emot fakta, synpunkter och frågor baserade på detta perspektiv. Att generellt stryka andra medhårs av bekvämlighet och konvention finns inte med på min priolista över avelskriterier. Däremot som sagt transparens: skulle det på något sätt visa sig att mitt beslut ändå var dåligt vill jag vara öppen även med det så att andra kan dra nytta av den erfarenheten. Som uppfödare anser jag att den som får impulsen att sopa något under mattan genast bör stoppa verksamheten och felsöka sig själv.